I veckan har jag gått kursen ”Att skriva för att övertyga” som anordnades av Berghs School of Communications på Världskulturmuseet i Göteborg. Första dagen pratade vi mycket tonalitet och uppgiften blev att skildra sin hemresa den dagen med en ton av någon annan. Jag fick en känd låtskrivare från Göteborg på min lott. Bussresan med linje 42, från Korsvägen via Avenyn, Göta Älvbron, Hjalmar Brantingplatsen, Hisingen, E6 till Gerrebacka och slutligen telefonsamtalet från min sjuårige son som ville mötas vid lekparken skulle skildras på Håkan Hellströms sätt. Här är mitt omusikaliska försök:

Korsande vägar
Siluetterna av grävmaskinerna i skymningsmörkret.
Ännu ett torn mot skyn. För hotellhororna och kostymerna.
Korsande vägar. Vid ett väntrum. Fyllt med tonårsskrik, fyllt med fyllon och brustna hjärtan. ”Det kommer alltid att bli såhär.”
Förbi ett snett leende. I början av den långa paraden. Fasaderna.
Ner genom turistghettoträngsel och överblivna själar.
Förbi dagdrömmarna vid nordstansentréerna.
Där jag själv stått och tittat ner. Tänkt ”era jävlar, jag tänker fortsätta rakt fram”
Förbi kranarna och hajarna. Mot Gazaremsan. ”Ska vi gå av eller var det vi som blev kvar?”
På väg hem. Mot nattfjärilar och kärlek.
Spegelbilderna av slitna fartyg och slagna hjältar. Korsande vägar.
Förbi grönljusen till ännu en av platserna. Av bränder, av sorg och av avslutade liv. Korsande vägar.
Under långtradarchaufförernas långsamma motorvägsparadise. Spårvagnshållplatserna.
Där jag själv vinglat förbi. 2004. Hoping for glory.
Bort från fastland. Bort från skyskrapor. Bort från trubbel och korsande vägar.
”Jag vill möta dig någonstans. Vid parken där alla pojkar ler.”