Spelade in ett plagiat av Bob Dylans Subterranean Homesick Blues på skoj. Som en del av en svensexa för min gamla kompis Jonas Forsberg. Nu finns den att beskåda på YouTube - och här.
Ikväll möter Sverige Brasilien i fotboll. En jubileumsmatch. 50 år sedan VM-finalen på Råsunda mellan just dessa två lag. Jag minns ett annat möte mycket bättre.
Det är den 22 juni 1983. En underbar sommarkväll. Sverige ska möta Brasilien i fotboll. Brasilien med Zico, Eder och Socrates. Vi har inte en chans.
Pappa och jag är på Uppsalas första och (1983) Uppsalas enda pizzeria. Vi ska hämta capricciosa och coca-cola till hela familjen. Kolla matchen på tv. I eftersändning. Så var det då. Svenska fotbollförbundet trodde inte att folk skulle komma till arenan om matchen gick samtidigt på tv.
Pizzeria Capri är fullsmockad med hungriga och fotbollsintresserade uppsalabor. Bagarna stojar och skojar. Det råder en exotisk, flottig stämning i lokalen. Plastblommor. I ett hörn sitter ett gäng kraftiga och svettiga brandmän. Väntar på pizza. Om det hade funnits, så hade de väntat på dubbelbottnad. I ett annat hörn står en liten tv på en hylla. Vi får vänta i en kvart. Eller om det är femton minuter.
När vi står och väntar börjar Sportnytt på den lilla tv:n på hyllan i hörnet. Efter någon minut säger Bosse Hansson (eller om det var Agne Jälevik eller Arne Hegerfors. Eller Popsen.) att det är dags för en blundskylt.
Blundskylt. Längesen man såg en sån. Kanske inte så konstigt. Man ska ju blunda.
Det var i alla fall en skylt som användes för att visa upp ett resultat. Innan eftersändningen. Tänk på att det inte gick att ta reda på resultatet på något annat sätt. Text-tv fanns inte. Inte ens i:et i internet hade uppfunnits. Antingen var man på plats. Eller så fick man vänta på tv-sändningen. Blundskylten var för de som inte kunde eller ville vänta. En genväg.
För er som inte vill veta resultatet av kvällens match så är det dags att blunda, säger Bosse. Brandmännen blundar. Pappa blundar. Bosse blundar. En liten cockerspaniel blundar. Alla blundar. Jag också. Till en början.
Ett liiitet nyfiket öga öppnas. Mitt. Resultatet var så fantastiskt. Jag kunde inte riktigt tro det. Jag var tvungen att säga det högt.
3-3!
Pizzadegen blir hängande i luften. Stilla. Brandmännen öppnar ögonen. Stirrar med tomma blickar. På mig. På pappa. Jag stirrar ner i golvet. Pappa ler fånigt. Pizzabagarna är helt tysta. Allt är tyst. Ett helt rum med människor försöker glömma vad de just hört en nioårig liten kille sagt. Pizzadegen landar. Pladask.
Det blev ingen godisklubba den gången. Men oavgjort. Mot brassarna. Yes.
Jag var på konsert förra veckan. Det var ett tag sen sist. Band of Horses. Kolla in bilden. Digital inzoomning när den är som allra allra bäst. Lyssna också på låten som avslutade konserten. Men här i albumversion. The General Specific.
Igår, över en tallrik stuvade makaroner, hade jag och Karl en liten diskussion om livet. Nej, det var inte ens en diskussion. Han berättade för mig vad som händer i livet.
“Först gör man ingenting i några år. Sen går man på dagis. Efter det går man i skolan. Sen går man i gymnasiet. Efter det får man lära sig att mecka - för att kunna jobba. Sen jobbar man. Efter det gör man ingenting.”
Signerad poster med den populära multiartisten Ola Svensson, i perfekt busig frisyr och fräck skjorta från Jack & Jones. Kolla in hjärtat. Och telefonen.
Och den här postern har jag vid mitt skrivbord. Ibland är livet lyxigt.
Någon har - tidigt imorse - hoppat sönder Com Hem-jacket hemma hos oss. Ett litet konststycke i sig. Att sänka hela hemmets infrastruktur med ett väl avvägt hopp, eller spark. Bredband, tv och telefoni är dött.
Istället för att jobba börjar nu jakten på den ansvarige. Det är lika bra att ta in de vanliga misstänkta. Jag har mina aningar.
Jag har under vintern producerat webbmaterial till På Två Hjul och tänkte nu passa på att pusha lite för mässan som går av stapeln torsdag-söndag på Svenska Mässan i Göteborg.
Inget att göra i helgen? Kolla in fräna BMX-tricks eller varför inte träffa cykelpoliserna Thomas och PerÅke?
Läs mer på patvahjul.se »
I söndags hände en läskig sak hemma hos oss. ?ldste sonen (även känd som Första Världskriget, även känd som Karl) kom ner från övervåningen med ett skyldigt och räddhågset ansiktsutryck. Tyst gick han runt. Vad är det Karl? Vad har hänt?
Till slut berättade han att en kula från labyrintspelet på något konstigt sätt hade hamnat i munnen och sen ner i magen. Efter erkännandet bröt han ihop. Hejdå pappa! Hejdå mamma! Jag ska nog dö nu.
Men efter lugnande samtal till sjukvårdsupplysningen har han nu fått tillbaka hoppet. Nu är det spännande. När kommer den ut igen?
Vad tror du? Dags att tävla!
Priset till segraren är 4 timmar av min tid. Jag kan göra en annons, uppdatera hemsidan, skriva en reklamtext. Du som vinner bestämmer. (Värde 3000:- exkl.moms)
Du anmäler dig till tävlingen genom att kommentera den här artikeln. Uppge namn, e-postadress (publiceras inte) och ditt svar i form av datum och tid. När ser (eller hör) vi labyrintkulan igen? Närmast vinner!
Om kulan inte har gjort sig påmind innan den 13 februari 2008 kommer jag att lotta ut vinsten bland deltagarna.
Jag är mitt uppe i arbetet med att ombilda min enskilda firma till ett aktiebolag. Jag har några namnförslag, men jag skulle vilja få in mera input. Något omvälvande. Vill du döpa ett aktiebolag? Nu har du chansen. Skriv en kommentar nedan.
I våras hade m2 en tävling för 10.000 skolungdomar där förstapriset var ett drömrum. Vinnare blev 9-årige Daniel Gezavati, som fick ett riktigt fotbollsrum. Jag hjälpte till att ta fram en fototapet med Daniel och hans stora idol Bobbie Friberg da Cruz från GAIS. Han blev nöjd.
Från GP:s bilaga m2 hem 17 december 2007: “Hans leende går inte att ta miste på. Han ser sig om i rummet. Ögonen dras gång på gång mot tapeten. -Hur gjorde ni den där bilden? frågar han och Lisa förklarar hur de tog kontakt med en reklambyrå och fick tillbaka en stor tapetrulle med bilden på.”
Så enkelt kan det vara. Jag är lite sugen på att göra mig en egen, men då med Håkan och mig.
Han var en stor fotbollsspelare. Ett citat från gp.se illustrerar detta på ett fint sätt:
“Han spelade 359 matcher och gjorde 81 mål för klubben [Milan], och en anekdot, som Kurt Hamrin håller för trolig, berättar att han först efter två säsonger i Milan slog sin första felpassning. Då fick han i fem minuter stående ovationer från publiken.”
Måste bara visa en bild på min nya t-shirt. Som hyllar de fyra Glenn som spelade i IFK Göteborg 1982 och som driver lite med ramsan “Alla heter Glenn i Göteborg”.
Jag tycker Google Reader är överlägset för att läsa och dela andras rss-feeds. I högerkolumnen kan du under Delade artiklar se och läsa de artiklar jag tycker är värda att läsa från de feeds jag prenumererar på via Google genom att märka dem som Shared items. Google skapar även en helt publik och separat sida som kallas Niklas’ Shared Items.
Dags att starta om på ny kula. Ny design här på niklas.hellerstedt.com. WordPress som grundsten för skrivandet, Sandbox för layouten och lite goa kopplingar till andra tjänster. Statusen från Facebook var ganska enkel med lite guidning från Pomomusings. Bilderna från Flickr hamnar fint på plats med ett enkelt script.
Nu ska jag bara fixa en webbkamera på Mahogny - så ni ser när jag dricker espresso, samt länka in vägkamerorna från Tingstadstunnelns mynning så ni vet när jag är tillbaka på Hisingen.
Märke rätt snart att statusen från Facebook inte funkade. Vet inte om det var jag som gjorde något galet. Fixade det på en annat sätt genom Wordpress egna widget för rss. Originallänken till min status-feed från Facebook fastnade inte. Jag fick då ta den via Feedburner. Så nu funkar det. Tror jag.
Originaltapen till “Los Vatos II - den andra generation” är återfunnen. Jag är ganska säker på att den själv har valt att vara borta tills tiden var mogen och omvärlden är redo att ta emot den. Det skriker YouTube om hela filmen. Nu ska jag bara hitta någon som vill göra den digital och redo för succé. Om så inte blir fallet är det meningen att bara vi som var med den där sommarnatten i Uppsalas industriområde får veta hemligheten.
Det finaste som någonsin sagts om en film har Christer Engqvist sagt om Los Vatos II - “Filmen som skulle ha förändrat livet för en hel generation - om den blivit färdig”.
