Det är den 22 juni 1983. En underbar sommarkväll. Sverige ska möta Brasilien i fotboll. Brasilien med Zico, Eder och Socrates. Vi har inte en chans.

Pappa och jag är på Uppsalas första och (1983) Uppsalas enda pizzeria. Vi ska hämta capricciosa och coca-cola till hela familjen. Kolla matchen på tv. I eftersändning. Så var det då. Svenska fotbollförbundet trodde inte att folk skulle komma till arenan om matchen gick samtidigt på tv.

Pizzeria Capri är fullsmockad med hungriga och fotbollsintresserade uppsalabor. Bagarna stojar och skojar. Det råder en exotisk, flottig stämning i lokalen. Plastblommor. I ett hörn sitter ett gäng kraftiga och svettiga brandmän. Väntar på pizza. Om det hade funnits, så hade de väntat på dubbelbottnad. I ett annat hörn står en liten tv på en hylla. Vi får vänta i en kvart. Eller om det är femton minuter.

När vi står och väntar börjar Sportnytt på den lilla tv:n på hyllan i hörnet. Efter någon minut säger Bosse Hansson (eller om det var Agne Jälevik eller Arne Hegerfors. Eller Popsen.) att det är dags för en blundskylt.

Blundskylt. Längesen man såg en sån. Kanske inte så konstigt. Man ska ju blunda.

Det var i alla fall en skylt som användes för att visa upp ett resultat. Innan eftersändningen. Tänk på att det inte gick att ta reda på resultatet på något annat sätt. Text-tv fanns inte. Inte ens i:et i internet hade uppfunnits. Antingen var man på plats. Eller så fick man vänta på tv-sändningen. Blundskylten var för de som inte kunde eller ville vänta. En genväg.

För er som inte vill veta resultatet av kvällens match så är det dags att blunda, säger Bosse. Brandmännen blundar. Pappa blundar. Bosse blundar. En liten cockerspaniel blundar. Alla blundar. Jag också. Till en början.

Ett liiitet nyfiket öga öppnas. Mitt. Resultatet var så fantastiskt. Jag kunde inte riktigt tro det. Jag var tvungen att säga det högt.

3-3!

Pizzadegen blir hängande i luften. Stilla. Brandmännen öppnar ögonen. Stirrar med tomma blickar. På mig. På pappa. Jag stirrar ner i golvet. Pappa ler fånigt. Pizzabagarna är helt tysta. Allt är tyst. Ett helt rum med människor försöker glömma vad de just hört en nioårig liten kille sagt. Pizzadegen landar. Pladask.

Det blev ingen godisklubba den gången. Men oavgjort. Mot brassarna. Yes.

Från GP:s bilaga m2 hem 17 december 2007:
”Hans leende går inte att ta miste på. Han ser sig om i rummet. Ögonen dras gång på gång mot tapeten. -Hur gjorde ni den där bilden? frågar han och Lisa förklarar hur de tog kontakt med en reklambyrå och fick tillbaka en stor tapetrulle med bilden på.”

Så enkelt kan det vara. Jag är lite sugen på att göra mig en egen, men då med Håkan och mig.

m2 hem nr.27 (pdf) »

”Han spelade 359 matcher och gjorde 81 mål för klubben [Milan], och en anekdot, som Kurt Hamrin håller för trolig, berättar att han först efter två säsonger i Milan slog sin första felpassning. Då fick han i fem minuter stående ovationer från publiken.”