Bullshit artist:
Niklas Hellerstedt.

Långhelg. Avbrott. Åkte med familjen till Branäs. Avslutningshelg. Slush Puppie-snö. Men väldigt trevligt.

Här är Karl - ny i backen.

Igår, över en tallrik stuvade makaroner, hade jag och Karl en liten diskussion om livet. Nej, det var inte ens en diskussion. Han berättade för mig vad som händer i livet.

“Först gör man ingenting i några år. Sen går man på dagis. Efter det går man i skolan. Sen går man i gymnasiet. Efter det får man lära sig att mecka - för att kunna jobba. Sen jobbar man. Efter det gör man ingenting.”

Någon har - tidigt imorse - hoppat sönder Com Hem-jacket hemma hos oss. Ett litet konststycke i sig. Att sänka hela hemmets infrastruktur med ett väl avvägt hopp, eller spark. Bredband, tv och telefoni är dött.

Istället för att jobba börjar nu jakten på den ansvarige. Det är lika bra att ta in de vanliga misstänkta. Jag har mina aningar.

Så här har min vecka sett ut:

Stirrande in i hemsidan för resemässan TUR som går av stapeln på Svenska Mässan i mars. Jag har jobbat med att piffa upp sidan grafiskt, nu när det börjar närma sig. Jag tror att denna vecka kommer att innebära exakt samma sak, fast på engelska.

tur.se »

Det hände lite mer. Jag hade möte med ett bokförlag i stan om ny grafisk profil. Hoppas att det händer. För de vill sticka ut och har redan lagt ner tid och kraft på förarbete. Sånt gillar jag. Vi får se.

Veckans höjdpunkt var nog lördagens triumf. Jag piskade upp resten av familjen i bowling. Stiiiii-rajk….

Till sist - ingen kula.

I söndags hände en läskig sak hemma hos oss. ?ldste sonen (även känd som Första Världskriget, även känd som Karl) kom ner från övervåningen med ett skyldigt och räddhågset ansiktsutryck. Tyst gick han runt. Vad är det Karl? Vad har hänt?

Till slut berättade han att en kula från labyrintspelet på något konstigt sätt hade hamnat i munnen och sen ner i magen. Efter erkännandet bröt han ihop. Hejdå pappa! Hejdå mamma! Jag ska nog dö nu.

Men efter lugnande samtal till sjukvårdsupplysningen har han nu fått tillbaka hoppet. Nu är det spännande. När kommer den ut igen?

Vad tror du? Dags att tävla!

Priset till segraren är 4 timmar av min tid. Jag kan göra en annons, uppdatera hemsidan, skriva en reklamtext. Du som vinner bestämmer. (Värde 3000:- exkl.moms)

Du anmäler dig till tävlingen genom att kommentera den här artikeln. Uppge namn, e-postadress (publiceras inte) och ditt svar i form av datum och tid. När ser (eller hör) vi labyrintkulan igen? Närmast vinner!

Om kulan inte har gjort sig påmind innan den 13 februari 2008 kommer jag att lotta ut vinsten bland deltagarna.

De senaste dagarna har jag sprungit på några saker som alla pekar på det vi egentligen redan visste.

För första gången använder ungdomar (16-24 år) internet oftare än de tittar på tv. De lägger 10% mer tid framför internet än framför tv. Detta enligt undersökningen Mediascope  som jag hittade via Mindparks artikel Kidsen i Europa föredrar nätet framför tv:n.

Sveriges mest belönade reklambyrå, Forsman & Bodenfors har tydligt gått ut och deklarerat vilket media man ska fokusera på från och med nu. “Vi har bestämt oss för att kasta oss in i det här [att försöka skapa smartare, roligare och mänskligare hemsidor] med liv och lust…”. Läs hela deras Rapport från en upptäcktsresa.

Computer Sweden skriver om de nya siffrorna från IRM (Institutet för Reklam och Mediestatistik) som visar att internetannonseringen har kört förbi tv-reklamen när det handlar om vad svenska företag investerade sina reklampengar i under det tredje kvartalet 2007.

Det här är bara sifferexempel och företagsstrategier, men min diskussion i söndagskväll med Karl (6 år) angående SVT:s nya serie Barda ger en mänskligare bild och fingervisning om vad som gäller.
 
- Pappa, jag vill titta på Barda.
- Jo, men Karl. Det går inte. Det sänds på fredagar. Du får vänta till avsnitt nio.
- Amen… det är bara att gå till “snedstreck barda“. Där finns allt. Det säger de i skolan. 

Tur att jag har en liten Mac mini kopplad till tv:n. En förutseende pappa trots allt. Frid och fröjd.

Axel blev väldigt glad över sina blåvita svettband idag, på sin treårsdag.

Jag läste idag en av de mest tänkvärda artiklarna jag någonsin läst. Sam Cerullo skriver hur man hittar balansen i livet.

Det dåliga samvetet kryper fram, samtidigt som man blir glad att man är pappa och har möjligheten att kunna få ha ett roligt arbete samtidigt som man har förmånen av få vara pappa. Det gäller bara att hitta den där balansen. Inte enbart för “reklamgubbar”, utan för alla mammor och pappor som var eviga dag försöker lösa pusslet med bitar som arbete, dagis, träningar, utflykter, möten, lekar, deadlines, läxor, skola och så vidare. Artikeltipset fick jag av Niclas Strandh på researcher.se.

Finding balance: Having kids and working in advertising »

Så har den då kommit. Min nya iMac 24″. Nu väntar jag bara på att Adobe skickar hem min nya Creative Suite efter plattformsbytet från pc till mac. Jag tror att mina grabbar kommer vara ganska heta framför iSight-kameran till en början - så se upp.

Uppdaterad:
Jag vet inte vad jag tänkte på. I söndags var jag själv hemma med barnen och skulle försöka göra mig i ordning. Några minuter själva måste väl gå bra. Den ena killen satt på sitt rum och lekte med lego, men det andra världskriget var mer än gnällig. Jag fick den briljanta idéen att skapa ett “smart album” i iPhoto - som bara innehöll bilder på Axel - och drog igång bildspelet. Axel satt tyst och fint på en stol. Där är jag. Där är jag. Där är jag. Där är jag.

När jag kom tillbaka ner, högst tre minuter senare hade knallhatten fått för sig att vara lite kreativ med bilderna. Klotter med kulspetspenna. Bra idé. Över alla tjugofyra tum. Jag har älskat honom mer än just då. Efter någon timme med idogt gnuggande är datorn nu nästan ren igen.

Jag har lovat mina pojkar att vi skulle gå och se Shrek den tredje imorgon (fredag). Till min stora häpnad såg jag idag att den senaste visningen börjar klockan 16.20. Problem. Då har varken jag eller pojkarna slutat.

Hmm. Hur ska jag lösa detta? Får försöka hitta filmen på något sätt. Det troliga är väl att man kan glömma bort svenskt tal. Så det blir till att stanna uppe hela natten och lära sig imitera Mike Myers och Eddie Murphy - för att imorgon sitta och tolka det engelska talet. Ett löfte är ett löfte.

Hur det gick? Jo. Hittade filmen och tillbringade fredagskvällen med att läsa textremsor. Efter varje replik hann Axel få in ett “Och vad säger de nu då?” eller bara “Och nu då, pappa?”. Som tur var hittade jag ett rör med Pringles. Det blev tyst.