Bullshit artist:
Niklas Hellerstedt.

De senaste dagarna har jag sprungit på några saker som alla pekar på det vi egentligen redan visste.

För första gången använder ungdomar (16-24 år) internet oftare än de tittar på tv. De lägger 10% mer tid framför internet än framför tv. Detta enligt undersökningen Mediascope  som jag hittade via Mindparks artikel Kidsen i Europa föredrar nätet framför tv:n.

Sveriges mest belönade reklambyrå, Forsman & Bodenfors har tydligt gått ut och deklarerat vilket media man ska fokusera på från och med nu. “Vi har bestämt oss för att kasta oss in i det här [att försöka skapa smartare, roligare och mänskligare hemsidor] med liv och lust…”. Läs hela deras Rapport från en upptäcktsresa.

Computer Sweden skriver om de nya siffrorna från IRM (Institutet för Reklam och Mediestatistik) som visar att internetannonseringen har kört förbi tv-reklamen när det handlar om vad svenska företag investerade sina reklampengar i under det tredje kvartalet 2007.

Det här är bara sifferexempel och företagsstrategier, men min diskussion i söndagskväll med Karl (6 år) angående SVT:s nya serie Barda ger en mänskligare bild och fingervisning om vad som gäller.
 
- Pappa, jag vill titta på Barda.
- Jo, men Karl. Det går inte. Det sänds på fredagar. Du får vänta till avsnitt nio.
- Amen… det är bara att gå till “snedstreck barda“. Där finns allt. Det säger de i skolan. 

Tur att jag har en liten Mac mini kopplad till tv:n. En förutseende pappa trots allt. Frid och fröjd.

Så har den då kommit. Min nya iMac 24″. Nu väntar jag bara på att Adobe skickar hem min nya Creative Suite efter plattformsbytet från pc till mac. Jag tror att mina grabbar kommer vara ganska heta framför iSight-kameran till en början - så se upp.

Uppdaterad:
Jag vet inte vad jag tänkte på. I söndags var jag själv hemma med barnen och skulle försöka göra mig i ordning. Några minuter själva måste väl gå bra. Den ena killen satt på sitt rum och lekte med lego, men det andra världskriget var mer än gnällig. Jag fick den briljanta idéen att skapa ett “smart album” i iPhoto - som bara innehöll bilder på Axel - och drog igång bildspelet. Axel satt tyst och fint på en stol. Där är jag. Där är jag. Där är jag. Där är jag.

När jag kom tillbaka ner, högst tre minuter senare hade knallhatten fått för sig att vara lite kreativ med bilderna. Klotter med kulspetspenna. Bra idé. Över alla tjugofyra tum. Jag har älskat honom mer än just då. Efter någon timme med idogt gnuggande är datorn nu nästan ren igen.